Det var en av de där klara höstdagarna när luften känns nästan krispig och varje steg ekar mellan husen i byn. På torget hade marknaden redan kommit igång, med stånd fyllda av äpplen, honung och hembakta bröd. Mitt i allt detta upptäckte barnen något ovanligt: en liten låda, försiktigt gömd bakom ett bord med syltburkar. På locket satt en handskriven lapp: ”Öppna mig om du vågar.”
Självklart vågade de. Med försiktiga händer lyfte de på locket och fann en samling små träfigurer, alla snidade i olika former – en björn, en uggla, en dansande flicka och till och med en struts. Figurerna såg gamla ut, nästan som om de bar på en egen historia.
När barnen ställde upp figurerna på markens kullersten började något märkligt hända. En svag vind drog förbi, och plötsligt tycktes skuggorna av figurerna röra sig på egen hand. Björnen brummade tyst, ugglan blinkade långsamt, och flickan tog ett litet steg framåt. Marknadsbesökarna drog efter andan och bildade en ring runt barnen.
Någon föreslog att de skulle prova att ordna figurerna i en cirkel. När det gjordes började skuggorna dansa i takt med musiken från spelmannen som satt i ett hörn. Publiken applåderade, och hela torget fylldes av skratt och nyfikenhet.
Till slut, när solen började gå ner, lade barnen tillbaka figurerna i lådan. Vindarna stillnade, skuggorna återgick till det normala och torget blev åter bara ett torg. Men stämningen fanns kvar – en känsla av att något magiskt just hade hänt, som skulle leva kvar i minnet länge.
Sedan dess talar man i byn om ”Skuggornas dans”, och varje höst samlas folk för att se om lådan dyker upp igen.
